Blogg
2015/11/17
Admin
Den årliga undersökningen Svenskarna och Internet släppte sin rapport för 2015 i dagarna, och först i år märker jag att de som komplement dessutom har undersökningen Eleverna och Internet, som går in lite mer på djupet på hur internet används i grundskolor och gymnasium. I den hittar jag något jag upplevde som bristande under min egen skolgång och misstänkt fortsatt varit undermåligt, nämligen undervisningen i källkritik.
I dag när man kan hitta “fakta” för att understödja i stort sett varenda tänkbar åsikt med en sekundsnabb sökning på Google, är källkritik kanske den enskilt viktigaste färdigheten för att navigera informationssamhället. Men som rapporten uttrycker det:
Skolans arbete med att medvetandegöra grundskoleelever om hur de ska värdera den information som de hittar på internet lyser fortfarande med sin frånvaro.
En lite dryg majoritet av elever mellan 11 och 16 år talar om källkritik i skolan mer sällan än en gång i månaden. Detta trots att en överväldigande majoritet får i uppgift att söka upp och skaffa information på nätet betydligt oftare. För mig är det obegripligt hur källkritik inte kan följa naturligt som en del av sökning och anskaffning av information; vem som helst kan hitta något på internet, det svåra är att sålla agnarna från vetet.
Bland eleverna själva uppger många att de inte är bra på att bedöma sanningshalt, framför allt i de yngre åldrarna (se diagram 29). Likaså uppvisar de en osäkerhet inför hur de värderar motstridig information. Generellt sett tenderar de yngre barnen (9-12) att vara betydligt mer benägna att fråga vuxna vad de tycker, medan högstadie- och gymnasieelever tenderar att söka vidare efter fler källor. Men fortfarande bland 17-18-åringar uppger var tredje att de alltid eller oftast inte bryr sig om de hittar motstridig information, och var tionde brukar bara hämta information från en enskild källa.
Från skolverkets håll betraktas källkritik som en viktig del av undervisningen, både generellt och i specifika ämnen. I läroplanen finner man att “Det är nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ”. För ett godkänt betyg i årskurs 9 i grundskolan i svenska krävs också åtminstone att “Eleven kan söka, välja ut och sammanställa information från ett avgränsat urval av källor och för då enkla och till viss del underbyggda resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans” (liknande krav återfinns också i bland annat samhällkunskap och historia).
Så varför fokuseras det inte mer på detta i skolan? Är det för att pedagogerna själva inte besitter den kompetens som krävs för att lära ut detta? Eller förlitar de sig på att eleverna själva ska lära sig detta på eget bevåg som en del av informationsanskaffning? Lärarna själva anser till stor del att digitala verktyg i sig har utvecklat elevers källkritiska förmågor, vilket det finns stöd för i och med den ökande kompetensen bland elever ju äldre de blir, trots den ringa tid som uppenbarligen läggs på formell undervisning om det. Men jag anser att detta inte är tillräckligt.
Jag applåderar initiativ som Metros Viralgranskare, men noterar samtidigt att det faktum att källkritik nu existerar som en sektion separat från övrig journalistik också visar på ett skiftande medieklimat i samhället. Att så många elever går ut skolan utan grundläggande kompetens i att kritiskt granska källor är inte enbart en förlust för dessa elever, det är en fara för samhället. Att besitta kompetensen är heller inte värt mycket om man aldrig (eller “mindre än en gång i månaden”) använder det. Om så lite fokus läggs på källkritik i skolan, hur kan vi förvänta oss att elever ska applicera det i sin vardag, livet ut?
Avslutningsvis, så att ni inte tror att jag bara sitter här och bedrövar mig över “dagens ungdom”: hur bra är du själv på att bedöma sanningshalt på internet? Hur mycket av det lärde du dig i skolan? Har du kontrollerat att det finns belägg för allt som du just läst?